Nu har allting fallit på plats.
Och jag är ensam på riktigt. Jag har förstått varför han gjort allt det som sårat mig så, och jag tror att han för första gången också förstått. Allt är lite svårare nu. Svårt att sova, svårt att äta, svårt att le.
Jag önskar jag kunde få se honom i ögonen. Men det är så långt borta nu.
Allt förstört och det gör så ont att vakna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar